1. Att leva i nuet / Erika Lovisa Nilsson

Juli 2021. Mitt i en södergående resa längs I-15 någonstans mellan Montana och Kalifornien på andra sidan Atlanten bestämde vi oss för att pausa detta fantastiska äventyr. Vi skulle lossa och även lasta i Kalifornien, sedan stanna i Las Vegas på vägen tillbaka för 2 veckors lyxig ledighet och fira min 50-års dag.

Juni 2019 flyttade vi från en fantastisk Skånegård, sålde allt och drog till Kanada för att köra cool amerikansk lastbil.

Nu efter 2 års körande kors och tvärs över kontinenten, med lastbilen både som arbetsplats och hem var vi både nöjda och slitna. Vi hade kört nästan 1000 km per dag – i snitt, med torv och spannmål från Kanada – och frukt och grönt från södra USA, träffat massor av människor, upplevt ännu mer, sett otrolig natur, massor av väder i alla dess former, djurliv, mat och kultur, byar städer och även haft lediga dagar både i Kanada och i USA, Los Angeles, Las Vegas, Phoenix, Calgary, Winnipeg, Vancouver, sett solnedgångar och delfiner i Atlanten, blivit insnöade i Montana, firat jul och nyår på Walmart-parkeringar och allt där imellan!

Jag längtade efter barnen – hade gjort det hela tiden men försökt att överleva dag för dag genom att inte tänka så mycket, längta så mycket, ha så mycket dåligt samvete. Men vissa dagar – rätt många – låg tårarna på lut precis i ögonvrån, och många gånger rann de nedför kinden när ingen såg. Även fast jag aldrig var ensam kände jag mig ensam ibland. Inte min mans fel. Vi befann oss 1/2 meter ifrån varandra – dygnet runt. Det var fantastiskt på många sätt och förde oss väldigt nära varandra, blev varandras bästa vänner och arbetskamrater förutom äkta makar. Få förunnat, vi har pratat skrattat gråtit och svurit. Men barnen var inte i närheten. Visserligen är ätteläggen vuxna nu, men längtan ändras inte. Inte heller var föräldrarna, tjejkompisarna, mina receptböcker, ett eget kök, hönsen, en trädgård mm där i lastbilen men eftersom vi hade det så bra så var det ingen större sak dagligdags – vi var ju mitt uppe i äventyret! Dock har allt sin tid och nu – där i början av Juli bestämde vi oss, nu var det läge att åka hem ett tag.

Vi hade ju bestämt oss för att emigrera – följa drömmen som min man haft i många år – äntligen lämna det sjunkande skeppet Sverige – den ryggradslösa politiken och den dränerade välfärden. Byta mot Kanada – världens näst största land och det mest glesbefolkade. Köpa ett ställe i vildmarken där vi kunde odla kossor och höns, uppleva tystnad och frihet. Vara ifred. Så jag sade upp mig från världens bästa jobb och sade till barnen att vi nog inte kommer ses på 1-2 år, packade och åkte.

Sen Covid-cirkusen ovanpå allt. Vi har varit rätt isolerade i lastbilen ända sedan utbrottet i början av 2019. Var i Vegas 18 mars-19 dagen de stängde och var även där när de öppnade igen – otroligt overkligt men oförglömligt!

Kanada bommade igen och har fortfarande inte öppnat upp helt. Länge var det helt stängt – man fick böter om man gick till grannen, om man samlades fler än familjen och fick inte ens sitta vid varannat bort på en uteservering. Att färdas mellan provinser – än mindre till andra länder var nästan omöjligt – ialla fall om man ville tillbaka till Kanada. Vi hade enorm tur som var ”Essential workers” och fick passera gränser även om vi blev tempade och utfrågade om hälsotillstånd, tvingade att ha munskydd och hålla avstånd under hela den här tiden – så kunde vi leva nästan som vanligt trots att vi inte vaccinerat oss. Nu verkar det som om galenskapen når nya nivåer och ingen kommer kunna passera gränser ovaccinerad efter nyår.

Vi ville åka till Sverige därför att barnens planerade resa till oss inte kunde bli av. För att mina föräldrar aldrig skulle orka resa till andra sidan jordklotet. För att vi inte skulle kunna köpa en fastighet i Kanada med enbart arbetstillstånd. Inte för att vi inte gillade vårt jobb eller vårt nya land.

Eller vi… jag ialla fall. Vad min man anbelangade ville han gärna vara kvar i Kanada, men jag fick gärna åka hem och hälsa på ett tag. Nu följde han med mig ändå till slut och det känns bara bra såklart, nu när det blev som det blev.

Vi ansökte om PR, Permanent uppehållstillstånd, kämpade med alla papper de krävde, foton, info, allt skulle översättas och hade bästföredatum, ”tack vare Covid” tog allting 10 ggr så lång tid att samtliga handlingar hann gå ut innan allt var ordnat flera gånger om, så 40.000 kr fattigare och 8 månader senare var ansökan inne och vi helt slut. Allting blev ju krångligare av att min man enligt Kanuckiska regler heter sitt förstanamn Karl så till slut föll han till föga och bytte.

Det kommer ta ungefär 2 år att handlägga vårt PR, det kommer innebära att vi får bo och arbeta i Kanada mer permanent än bara på Arbetstillstånd som vi haft nu. Vi har en jättebra arbetsgivare som låter oss ta tjänstledigt utan problem för att åka till Sverige ett tag.

Så det gjorde vi, först parkerade vi såklart lastbilen och städade ur den. Sålde vår stora pickup, och sparade det viktiga i några lådor, lastbilsgrejorna, dvs köksutrustning, verktyg och några ombyten. Enkelt att komma tillbaka till oavsett när det blir.

När vi landade här i Sverige för några månader sedan blev vi direkt däckade av Covid typ 2. Det tog nästan 3 veckor innan vi blev friskförklarade, jag hade en rätt lindrig variant medan min man fick lunginflammation och spenderade 4 dygn på sjukhus, men ingen fara på taket, nu har vi antikroppar och tänker fortfarande inte vaccinera oss. Och ingen av de vi hann träffa blev smittad heller! Vi åkte nog på bacillen medan vi satt som packade sillar med munskydd på planet.

Vi ville komma hit och må bra, vara ifred, vila upp oss i lugn och ro. Vara nära mina föräldrar. Umgås med barnen. Dels åka hit lite inkognito. Dels tillfriskna. Dels bara vara. Det håller vi på med. Vi delar vår tid och vårt liv mellan norra och mellansverige. Måste såklart bo och arbeta här. Oavsett om vi stannar några veckor, månader eller år.

Det ena stället vi bor på ligger i skogen, mitt ute i ingenstans, där grusvägen tar slut. En liten gård, ett vackert torp. Det andra lite mer civilicerat, men ändå inte.

Vi vill fortfarande vara ifred, vi ber er respektera det.

Vi njuter av tystnaden naturen och nya tankar och ideer har återigen börjat surra i mitt huvud.

Jag kan såklart inte hålla mina ideer inne utan passar på att leva ut här i skogen! Varför gå och vänta på något – ingen vet något om framtiden ändå!

När vi bor här vill vi nöja oss. Tänka innan vi handlar, göra om göra rätt. Hugga ved, klia katterna, odla och leva. Skaffa höns och traktor, fiska i sjön och återbruka. Osvsett för hur länge! Kontrasten mot plastskräpet och tomgångsdånet i södra USA är otrolig, och vi njuter varje sekund!

Det optimala framöver är ju att ha ett ställe i Sverige och ett i Kanada. Men nu är vi här, lever lyxigt på båda ställena med tystnaden och friare än någonsin trots/tack vare som här – utedass , vedspis & kallvatten. Vi väntar på vårt PR och lever här, i nuet.

Detta älskade lilla torp får stå för ett av mina ledord i livet: sunt förnuft, och kan inte låta bli att fortsätta sprida det budskapet! 😊

instagram @theswedishtorp 🌲

Förra bloggen, instagram, Youtube & Facebook: @mackanerika, mackanerika samt mackanerika.com

/Erika Lovisa Nilsson

Kontakt epost: suntfornuft@yahoo.com

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.